Arkiv för juli, 2011

torches

lördag, 30 juli, 2011

Happy times! Jag har blivit med Torches! Tumme upp för det och jag bugar, bockar till Miss K på Sony Music och säger Tack.

Tygpåsen med samma schyssta print som skivomslaget kommer att komma till användning nu när jag går på semester. Årets strand bag.

Det kan vara så att skivans ankomst räddar den lilla road tripp som hägrar. Ska introducera Foster the People ordentligt för min karl. Undra hur många varv det tar innan vi är framme till vår första anhalt?

Jag passar även på att skicka ett stort grattis till min kära sysslingpyssling! Grattis på födelsedagen och jag ser verkligen fram emot vår date på tisdag! Kommer att bli hur trevlig som helst. Fridens!

the king’s speech

lördag, 30 juli, 2011

Jag såg The King’s Speech förra helgen. Det tog sin lilla stund innan jag tog tag i saken och faktiskt såg den, då jag velat se den sen premiären i februari.

Jag förväntade mig en bra, välgjord och välspelad film då den prisats med många tunga priser, så några slags kvalieter borde den ju ha. Filmen var även en fröjd för ögat. Fotot, scenografin och färgfiltren föll mig verkligen i smaken. Sen att Collin Firth spelar huvudrollen gjorde det hela till en mycket trevlig upplevelse. Han är bra och alltid trovärdig i sina roller.

Firth spelar Storbritaniens kung som kämpar med stammning och går hos en finurlig talpedagog. I de scener när Firth ska tala till folket och inte kan få fram ord gör så ont i mig. Folk ser ner på honom på grund av att han stammar. En av anledningarna till att han stammar är exakt den samma som min mosters. Hon var vänsterhänt och på den tiden var det ”fel” och detta skulle straffas och du skulle läras till att bli högerhänt. Som en reaktion på dessa fysiska bestraffningar växte ett stammande tal fram. Det gör ont att se hur elak människan är. Olikheter tillåts inte.

The King’s Speech är sevärd och fick mig att vilja se The Queen igen. Hur kommer det sig att jag fastnar för filmer om det Brittiska kungahuset?

oh yoko!

fredag, 29 juli, 2011

För två veckor sen fick jag låna filmen Rushmore av min lika Wes Andersonfanatiska kollega.

Rushmore är film nummer två i hans karriär och är väldigt ”Wes:ig” än dock en tidig sådan. Den har sin knäppighet, bra och rappa dialoger och de vanliga skådespelarna fast mycket yngre (Bill Murray, Jason Schwartzman och Luke Wilson).

Efter Rushmore har jag bara Bottle Rocket kvar från Herr Andersons filmografi. Hoppas jag kan komma över den i något dammig hörn i videobutiken.

I sedvanlig ordning är musikläggningen i filmen galet bra. Den består till mesta dels av trevliga 60- och 70-tals låtar, inte mig emot då jag måste erkänna att jag inte har jättebra koll på den eran. Dock finns ambitionen där.

John Lennons fina kärlekslåt till fru Yoko får bli dagens soundtrack. Ta hand om varandra.

pumped up kicks

torsdag, 28 juli, 2011

I måndags bjöd jag på Helena Beat och idag blir det Pumped up Kicks! Japp jag är fortfarande kvar i min lilla Foster the Peoplebubbla. Jag har det bra här. Frågan är hur glada mina kollegor är på mig efter tredje varvet av Torches?!…så jag har lagt till lite Bon Iver, Pete Yorn, MGMT och Beyoncé för variationens och husefridens skull.

Jag har även blivit upplyst om två remixer av Pumped up Kicks gjorda av två svenska grupper. En bekant – Lo-Fi-Fnk och en ny – Caotico. Jag önskar verkligen att jag hade mer tid till att lyssna på remixer. Dock kan jag ibland tycka sådär om remixernär de är på 13 minuter och har ett monotont beat, eller så är det bara jag som kommer över de dåliga remixerna?!

Hur som helst. Lo-Fi-Fnk’s remix ger mig lite Tough Alliance-accessioner, vilket absolut inte är en dålig grej då jag även gillar de oerhört mycket. Denna är väldigt dansant och jag tror nog allt att detta skulle falla dig i smaken Timon!


Remix nummer två
står ett band från Umeå för – Caotico. Jag har bara hört deras catchiga låt Back of My Head ett fåtal gånger och efter lite Googling kan jag utläsa att de är lite av ett Internetband och har under vår och sommar gjort en hel del spelningar. Up and coming!

I deras remix har de skruvat upp tempot till ett trevligt danstempo och tagit till vara på visslingen i låten. Visslingar brukar ha en tendens att fastna. (Börjar vissla på Youngs folk i mitt huvud)

Vilken version föredrar du?
Don’t make me choose
/Fröken Alla-är-bra-på-sitt-egna-sätt

safari disco club / que veux-tu

onsdag, 27 juli, 2011

Jag tänker ignorera att Emmabodafestivalen startar idag och kommer att hålla på helgen ut.

Jag tänker ignorera att Yelle (!), Two door Cinema club, Slagsmålsklubben, Hästpojken, Familjen och många fler fina akter ska spela livemusik i den småländska skogen.

Jag tänker leva på de konsertminnen jag har med ett par av festivalens line-up och gå efter mantrat ”Det var bättre förr”.

Jag tänker även ignorera att det inte blir Way Out West för min del. Var galet pepp för att åka till Göteborg bara ett par dagar innan biljetterna sålde slut. Anledningen till att jag inte gjorde slag i saken var att den festivalhelgen skulle gå på ungefär 10 000 riksdaler för mig och min karl (biljetter, resa och boende). Om jag någon gång ska uppleva WoW får det allt bli att planera bättre för att hålla nere kostnaderna.

Over and out.

helena beat

måndag, 25 juli, 2011

Efter att ha läst en vän med god musiksmak status på Facebook tog jag tag i saken att lyssna på Foster the People. Jag kunde ju inte bara gå på diverse tweets och feeds från skivbolag och tuffa tidsskrifter som lyfter de till skyarna. Jag behöver ha en närmare referens, åtminstone i det här fallet.

Lyssnade igenom Torches en halvsolig förmiddag. Oj, oj det var allt annat än en besvikelse, slöseri med tid, skräp för örat, ja, you get it. I fell in love!

De är somriga, har en skön ljudbild, melodier och bara kom i rättan tid för mig. Jag tycker det hörs att de är från Los Angeles. Amerikanska surfkillar som spelar musik ihop. Lite då och då får jag även lite MGMT-vibbar och en smutta Empire of The Sun av det hele.

Tyvärr är inte Sverige inbokade för några spelningar än, och jag skulle inte bli förvånad att de redan varit här i år och det gick mig obemärkt förbi. Det är ju lite av mig grej, börja gilla någon grupp/artist så fort de boardat på Arlanda. Babe – Vad säger du att dra iväg till vårt kära Portland, OR och se Foster the People där?! My treat! Jag ska bara vinna lite pengar, sen drar vi. Eller London som är något närmare beläget…

(Såg precis att de spelade på årets Hultsfredsfestival, men det räknas inte säger vi).

tears dry on their own

söndag, 24 juli, 2011

Helgen vecka 29 blev ju en riktig dyster en. Dödsmassaker i Oslo utan dess like och Amy Winehouse checkar ut. Självklart går det inte att jämföra dessa två händelser, de är utav två helt olika proportioner.

Det som hände på Utøya och i Oslo är ju helt ofattbart. De scener som utspelades på den ön måste ha varit…något som inte går att beskriva. Att vara i en sådan situation att du gör allt du kan för att bevara ditt liv, ser vänner bli avrättade och drunkna. Det finns inte. Det är sådant som händer på film. Varje gång jag ser monstret till gärningsman får jag kalla kårar. Empati och hjärta någon?!

Finns det hopp för Jorden?

Fröken Winehouse sörjer jag för jag uppskattade hennes musik och röst något oerhört. 2006 kom det senaste albumet Back to Black och den står sig fortfarande, den är tidlös.

”Vadå död?!” var det första som kom ur min mun när jag såg rubriken ”Amy Winehouse hittad död” på lördags eftermiddagen. Hennes levene och senaste rubriker har gjort att det kanske inte kom som en överraskning, men jag hade hoppats på att hon skulle kunna köra lite rehab och göra en stark och nykter vändning av hennes liv.

paris – day 4

söndag, 24 juli, 2011

Måndagmorgon och ytterligare en arbetsvecka för parisarna kickar igång. Vi sätter oss på en uteservering för att äta fruktost och titta på folk som är på väg till sina arbeten.

Efter vårt morgonkaffe och smörgås beger vi oss ner till Champ Elysées för att göra ett besök på Abercombie & Fitch. Vi ville vara där till öppning då vi dagarna innan såg att det var lång kö för att komma in i butiken. Vi möttes av en kö, dock inte lika lång. Det var min kaln som ville handla här och jag är inte den som säger emot ett butiksbesök. Ett bra tag senare kom vi ut med en varsin påse och X antal kronor fattigare. Jag blev med en hoddie och en skjorta.

Nästa besök på ”Champis” blev Louis Vuitton. En stund senare kom vi ut med en påse och X antal kronor fattigare. Jag blev med en Neverfull.

Det enda som var inbokat sen vi bokade resan flera månader sen var en drinkbjudning hos en bekant som är bosatt i Paris. Vi var inbjudna till han och hans frus lägenhet som var väldigt stor och fin. Vi träffade värden i fråga på flyget mellan Paris och Stockholm när vi var på väg hem från Miami. Vi satt på samma rad i planet och upplevde en nära-döden-upplevelse ihop och sedan har han och karln haft kontinuerlig kontakt.

Drinkbjudningen blev till en middagsbjudning istället i sista minuten och för att inte vara vrålhungrig och äta de ur huset hoppade vi in på en liten italiensk restaurang i närheten.

Endast ett par vänninor var gäster och kyparen talade endast franska eller italienska. Vi tänkte bara ta ett glas rött och en förrätt, vilket jag tror kyparen tyckte var lite märkligt. Jag beställde en kronärtskockssallad som var helt fantastisk. Varför hittade vi det här vattenhålet när vi inte skulle äta en full middag? Tog i alla fall deras visitkort för att förhoppningsvis komma tillbaka och avnjuta deras huvudrätter.

Det var mycket trevlig kväll med ostar, champange, rött och macaroons. Vi hoppade på sista tunnelbanan hem mätta och belåtna.

———
Det här var i väldigt korta drag min första Parisresa och jag måste erkänna att jag inte är lika kär i Paris som jag blev i Barcelona. Det är ju väldigt olika städer men ändå ser jag likheter. Det är inte så att jag inte vill åka tillbaka till Paris, det vill jag, men det är ingen brådska. Men vem vet jag kanske får cravings på lite baugette och Louboutins.

Tack för den här gången! På återseende.

domino’s

onsdag, 20 juli, 2011

Hittade Todrick Hall imorse, kommer dock inte ihåg hur, eller jo nu kom jag på det – Guldfisksminne!

Han gjorde en flash mob på Beyoncés låt End of time. Sen klick, klick hittade jag hans grej att sjunga för diverse stora amerikanska snabbmatskedjor .

Samt att han vill vara med i Glee, fast han redan vart med i American Idol:

Happy Wednesday!

paris – day 3

måndag, 18 juli, 2011

Dag tre skulle komma att gå i köandets tecken, vilket vi självklart inte visste när vi vaknade och hoppade på t-banan med destination Denfert-Rochereau i sikte, vi skulle besöka katakomberna. Vi hade planerat så att vi skulle vara där till öppning klockan 10.00 och förhoppningsvis slippa de längsta köerna. Tji fick vi, i sådana fall hade vi nog behövt åkt 30 minuter tidigare. Sedan hade vi oturen att hamna efter två skolklasser på kanske 40 ungar, då det endast får vara 200 personer samtidigt i hela katakomben. Lite krogkö över det hela, en ut, en in. Hur som helst ska man turista är det bara att bita i det sura kö-äpplet.

En timme senare var det dags att gå under jord och bevittna den galet stora begravningsplatsen, det sägs vara 6 miljoner människor begravda här. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, förutom mörker och en rumstemperatur på cirka 15 grader.

Som sagt kvarlevor från 6 miljoner personer, det blir en hel del ben. Vi gick och gick i mörka gångar där det var lågt i tak och vatten droppande från taken. Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag hade. Jag var inte rädd för att det var inte läskigt. Det kändes inte som på riktigt för att det var för mycket ben att ta in. Det var något jobbigt att inte veta hur långt det var kvar till utgången, då jag mot slutet började känna mig frusen och mättad på denna makabra aktivitet. Väl ute möttes vi av ett 40 gradigt och soligt Paris.

För att muntra upp stämningen åkte vi till Notre Dame för att titta på den kända katedralen. Hur fin var inte den, utvändigt som invändigt?! När vi var där pågick en mässa och dess kör gav en extra känsla till det hela.

Låt er inte avskräckas av den kö ni möts av för att komma in i katedralen. Den må se lång ut men den rör sig konstant framåt, det tog inte lång stund innan vi var inne.

Med en lunchmacka på språng var det dags att börja tas sig till västra delen av Paris. Vi tog tunnelbanan till Bir-Hakim för att se bron med samma namn, Pont Bir-Hakim. Kanske inte är ett av de mest vanliga att besöka men filmtöntar som vi är så ville vi se den fina bron som var med i Inception. Klick, klick, nu mot Eiffeltornet som ligger ett stenkast därifrån!

Jag kände mig väldigt liten nedanför Eiffeltornet. Ganska bisarr grej att smälla upp. Peppen var total över att snart få åka upp till toppen.

Ett hett tips inför ditt besök till det världskända landsmärket är att förboka dina biljetter. Hur smidigt som helst. Vi bokade en tid som passade oss, 15.30 och vi infann oss vid specialkön tio minuter innan för att sedan få åka hissen upp.

Helt otroligt fin utsikt och vädret var perfekt för att se hur långt bort som helst. Jag trodde dock att höjden skulle slå mig med häpnad ännu mer, likt La Sagrada Familia. Då snackar vi adrenalinkick och svindel. Hur som helst var det kul att komma upp i höjd och se alla vackra takåsar och byggnader.

Söndagskvällen skulle tillbringas nere i 14e arr hos Mr. Jim Haynes. Han kör en öppen söndagsmiddag för folk, främligar att mötas från världen över, mingelmoodet måste vara på för att inte verka odd och tråkig (annars hjälper två glas vin). Vi pratade mest med amerikanare då de troligen har mingelmoodet medfött samt att vi gillar att socialisera med de. Det här konceptet har han kört i tjugo år och denna söndags bjöds det på pasta och blåmusslor, tasty.

Grannen till Jim var inte lika förtjust över gästerna som tydligen gjorde intrång på hans grusgång. Hur kan vi veta det? Jo han kastade ut fyra spannar vatten för att förflytta oss mot Jims grusgång. Otrevligt men effektivt.

Jag gillar hela konceptet och ser det hela som en kul grej att ha gjort. Sen att värden kanske inte var på sitt bästa humör denna gång och kanske bara är in for the money? låter jag vara osagt, men vi träffade ett jättegulligt brittiskt par. S & B bor i London och vi föll varandra i smaken. Jag verkligen älskar den brittiska accenten och kände att ju mer jag pratade med de ju mer föll jag också in i den accenten.

Vid 23 var det dags att gå till tunnelbanan lite rund om fötterna och på ett strålande humör.

happy birthday

måndag, 18 juli, 2011

Idag går vi in i min födelsedagsvecka. Japp du läste rätt – vecka! Inte hört talas om födelsedagsvecka? Kan bero på att det är relativt nytt. Jag körde på födelsedagshelg för något år sen men känner att en hel vecka inte skulle sitta helt fel (haha).

Happy birthweek!

in treatment

lördag, 16 juli, 2011

Oj, oj vad jag gillar HBO’s In treatment. Jag betar av avsnitt efter avsnitt på SVT Play – Thank God for that! Det går fyra avsnitt per vecka så det är verkligen ingen rast och ingen ro. Vill ju hänga med i varje session.

Jag har tidigare bara sett enstaka avsnitt och gillat det men jag har aldrig följt serien så som jag gör nu. Det är säsong tre jag tittar på nu och de tre olika patienterna som besöker terapeuten Paul berör mig på olika sätt.

Tonårspojken Jesse ger mig lite kalla kårar, jag vet inte riktigt var jag har honom och han känns allmänt instabil. Väldigt duktig skådis som jag tycker påminner om en ung Leonardo Di Caprio. Pappa Sunil gör mig mer och mer nervös allt eftersom tiden går. Där känner jag bara att det här kan inte sluta bra. Skådespelerskan Frances är bara jobbig och osäker och söker ständigt bekräftelse, ger mig inte så mycket. Terapeuten själv går hos en annan terapeut vilket är relativt intressanta samtal och hans egna demoner.

Det känns verkligen som att jag är en fluga på väggen där deras samtal pågår och jag bara iakttar. Jag älskar att serien tillåter tystnad i samtalen, det får det att kännas äkta.

grattis

lördag, 16 juli, 2011

Grattis på födelsedagen Fröken W! Jag önskar dig en fin, fin födelsedag.

Tack för att du finns!

1+1

torsdag, 14 juli, 2011

I slutet av juni släpptes Beyoncés album 4 och jag hade höga förväntningar och var väldigt exalterad över det här släppet. Hur skulle det låta nu?

Jag lyssnade på skivan minst en gång om dagen sen releasen och nu har det avtagit något för jag vill inte spela sönder den. Jag gillar helheten av skivan, börjar med många powerballader för att sedan gå åt up-tempohållet. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag föredrar, det är olika från gång till gång.

En känsla jag får när jag lyssnar på 4 är en slags retrokänsla. Soundet på vissa låtar påminner om en del RnB-låtar från nittiotalet men på samma gång har de ett modernt sound. Det kanske bara är jag, troligen är det så.

Den dokumentär som släpptes på hennes hemsida var väldigt inspirerande och visar vilken driven och duktig business woman och sångerska hon är.

Om det blir en Sverigespelning är det ingen tvekan om att jag ska köpa biljetter och infinna mig på plats. Jag känner att jag bara måste se denna talang live och få gåshud.

1+1 är en av mina favoritlåtar, enjoy.

paris – day 2

onsdag, 13 juli, 2011

Lördagsmorgonen började vi på ett litet café/bageri tvärs över gatan från hotellet. Jag vet hur jag och karln funkar, vi måste få i oss frukost innan vi kan göra något annat. Allt för att undvika sura miner. Sagt och gjort, en kaffe och en croissant senare bar det av mot varuhuset Printemps, vi bodde cirka tio minuter från det.

Vi började i herrarnas hus, som det låter så är alla herravdelningar samlade i detta hus, i hus nummer två bestod av skönhetsvård och husgeråd och tredje och inte minst mitt favorithus endast dam. Det var inga problem att få två timmar att gå i det här köpcentret.

Hus nummer två hade för övrigt en väldigt trevlig panoramaterass och café som kan vara värt ett besök om du vill få en relativt hög vy av Paris. Tyvärr var det ganska molnigt när vi var där uppe men som senare under dagen sprack upp till en fin och solig dag.

Efter att ha lagt tid på att titta på materiella ting kände vi att det var dags att fortsätta sightsingen. Vi begav oss ner mot Place de la Concorde och sedan vila lite och titta på folk vid den stora fontänen i Jardin des Tuileries. Jardin des Tuileries var verkligen en mysig park att spendera en ledig dag i.

Efter lite grönska och kvittrande fåglar var det dags att leta upp Christian Louboutin som ligger på 68 rue Faubourg Saint-Honoré. På något jäkla vänster hittade vi aldrig fram till den utan hamnade först på närliggande Marc by Marc Jacobs-butiken (19 Place du Marché Saint-Honoré). Tyvärr hittade jag inget som föll mig i smaken denna gång. Karln köpte en t-shirt med Paristryck, väldigt fin om jag får säga det själv.

Ett stenkast från Marc-butiken finns hypeade och creddiga Colette (213 rue Saint-Honoré). Mycket design och dyra märken i en tjusig butik där karln kläckte ur sig en väldigt talande fråga om hur det ser ut i butiken; Är det en utställning eller kan man köpa kläderna?

Åter till jakten på Louboutin-butiken. Efter lite kringel-krokiga vägar kom vi fram till en annan Louboutin på 19 Rue Jean-Jacques Rousseau och möttes av en kö på cirka tio personer. Svensk som jag är ställde jag mig snällt sist i ledet och väntade på att få komma in. Uppskattad kötid: 35 minuter.

Väl inne i finskobutiken fick jag en egen expedit som frågade mig vad jag var ute efter; svarta pumps med lagom hög klack. Jag får en blick tillbaka som säger mig That’s not gonna happen honey, och får ett muntligt svar Kan du tänka dig en annan färg?. Show me what you got, jag vet inte vad jag vill ha förrän jag ser det. Efter X antal provade skor föll jag för ett par i modellen Simple pump i oxblodsfärg, på rea dessutom – taget!

Som ni kan se på bilden ovan så vilade jag och Christian vid fontänen utanför Louvren. Denna gång blev det inte ett besök i det enorma muséet utan det skrivs upp på to-do-listen och måste helt klart göras!

Precis utanför Louvren ligger bron Pont de Arts som är känd för sina hänglås (sen att vi sprang på andra broar med likadan historia kan vi ju ignorera). Hänger du ett hänglås här med din käresta och sedan kastar i nyckeln i Seine får ni evig kärlek. Vi hängde ett lås men kastade inte i nyckeln, utan den står inramad hemma i sovrummet. Trots att vi bröt traditionen tror jag ändå på evig kärlek.

Sen blev det lite planlöst promenerade igen och vi hamnade vid moderna muséet Centre Pompidou och de närliggande gaykvarteren som precis hade haft parad. Såpbubblor flög i luften och musik strömmade ut från barerna som kantade gatorna. Dags för en glasspaus.

Middag intogs på ett litet ställe som jag inte kommer ihåg namnet på just nu. Ingen kulinarisk upplevelse utan mer schysst att sitta ute och titta på allt folk som var på väg ut i lördagsnatten med ett glas rosé i handen. Mmmm semester!

paris – day 1

torsdag, 7 juli, 2011

Återigen blev det utresa på midsommarafton, denna gång till Paris. Höga förväntningar och lite nervös över språket. Hur skulle det gå att beställa mina macaroons utan att prata ett ord franska? Skulle fransoserna skratta mig rakt upp i ansiktet för att jag inte talar deras vackra språk? Är det så illa som det internationella ryktet florerar, att fransmän är riktigt otrevliga?

Jag är väldigt glad över att kunna svara nej på samtliga frågor. De talar visst engelska och de var trevliga människor och ingen blev hånad (möjligen att de kanske gjorde det inombords).

Jag ska försöka skriva lite vad vi hittade på dag för dag, mest för min egna skull, för att kunna minnas min första fina Parisresa.

Som sagt vi flög till Charles de Gaulle förra fredagen, checkade in på hotellet och vid 13-tiden var vi redo att utforska staden. Vi köpte en macka med oss på språng och begav oss vad vi trodde var Sacré-Coeur men kom fram till Moulin Rouge istället. Inte oss emot vi skulle ju ändå dit förr eller senare, i detta fall förr. Klick, klick med kameran och nu på riktigt begav vi oss upp mot toppen där den stora fina kyrkan ligger. Även inne var den riktigt fin.

Tog sedan t-banan till Triumfbågen som var något större i verkligheten än på bild, och var full av detaljer och skulpturer. Helt galet vad folk har skapat!

Efter det blev det fika (herregud vad vi har fikat) och vila benen för att sedan traska lite på Champs-Élysées och dyrgatan Avenue Montaigne i jakt på D&G som kan ha den mest perfekta kuvertväskan som jag vill lägga vantarna på. Dock utan resultat, så om jag ska köpa den får det bli online. Anywho.

Efter det blev det planlöst promenerande tills ben och ländrygg sa tack-det-är-bra-för-idag.

Vår första Parismiddag blev på en restaurang som hette Restaurant Chartier som ligger på 7 Rue Du Faugbourg i Montmarte i 9:e arr. En upplevelse i sig. Hela konceptet är effektivitet, det ska inte väntas på varken mat eller service, chopp, chopp.

Dock körde inte vi på det då vi fick ett par bordsgrannar som kom från Danmark. Dottern hade varit bosatt i Paris sen ett par månader tillbaka men skulle dagen efter flyga hem till Danmark. Till sitt sällskap hade hon sin far till bords. Båda var mycket trevliga och det gick relativt bra att kommunicera på våra respektive språk, dock fick vi ibland ta till engelska efter det tredje ”Va?”.

Maten var ok i mitt fall. Eftersom menyn endast fanns på franska körde jag på ett säkert men oerhört tråkigt kort – bolognese. Desto bättre var deras kir som fick bli en god avslutning på dag ett.

my hero

tisdag, 5 juli, 2011

Här kommer lite tankar och känslor från Foo Fightersspelningen den 22 juni på Stadion (bättre sent än aldrig).

Jag mötte upp karln efter jobbet för att sedan åka till Stadion. Under bussfärden börjat regnet falla – bajs! Jag som precis innan jag lämnade jobbet la ur regnkappan för inte skulle det ju regna. Regnet bestämde sig i alla fall för att upphöra efter knappa fem minuter, inte mig emot. Resten av kvällen blev en fin sommarkväll med kvällssol och bra humör.

Två förband spelade innan huvudakten gick upp på scen vid niotiden. Biffy Clyro ett band jag inte tidigare hört något av, det var ok. För mig var de svåra att ta till mig vid en första lyssning men det skulle nog gå hem efter lite mer inlyssning. Däremot förband nummer två Band of Horses hade jag längtat efter att få se live. De gjorde mig inte besviken, jag verkligen älskar deras musik. Vill deffinitivt se en hel spelning med de i framtiden, synd att jag missade de sist de var i Svergie.

När jag tänker tillbaka på spelningen blir jag glad och upprymd. Är så jäkla glad att jag sett de! Dock väldigt avundsjuk på min kollega som såg de redan på The colour and the shape-turnén, hur bra kan inte det ha varit?

Jag är mest inlyssnad på tidigt material och den senaste plattan och självklart hitsen de haft under de gångna åren och känner att det var en bra blandning på spellistan, mycket gammalt blandat med nytt. Det var ett jäkla högt tempo, låtarna avlöste varandra, konserten kunde inte ha börjat bättre (Bridge Burning, Rope, The Pretender, My hero, Learn to fly, White Limo, Arlandria och Breakout). Sen trappades tempot ner lite men för att sedan go bananas igen! Dock saknade jag verkligen Dear Rosemary! Vad hände där? Hur som helt så blev Everlong en grymt bra avrundning på en bra konsertkväll.