Arkiv för kategori ‘movie star’

i love it

måndag, 6 april, 2015

Det här med att det är måndag och en är ledig, mer sånt åt folket! Hittills har vi hunnit veckohandla, vart på Blomsterlandet, tagit en löptur, styrketränat i vardagsrummet och nu avnjuter jag fisksoppa till lunch. Sen är ju nästan halva dagen kvar, fantastiskt!

Tittade på dokumentären Foodies igår kväll och blev väldigt pepp och önskade att jag hade råd att köra mer fine dine.

Oerhört kul att se allt innovativt kockarna hittar på och skulle inte tacka nej till någon av de restaurangerna som är med i dokumentären. Sen var det lite kul att se min och Miss Kay’s Jag-mötte-Lassie kock – Pierre Gagnaire.

Just det, jag har bokat ett stycke Londonresa för att just hälsa på min kära Miss Kay! Det ska bli kul som alltid att ses och snacka massa skit. Jag ser särskilt fram emot Alexander McQueen-utställningen Savage BeautyVictoria & Albert Museum!

Annars har jag inte planerat några måsten, tror visserligen inte att det kommer bli några problem att fylla dagarna och kvällarna. Är lite sugen på att dra iväg över dagen till Brighton, just because.

Jag har sprungit två gånger under påskhelgen dels för att det är kul, bra och för att jag och ett par kollegor ska springa Blodomloppet och Vårruset. Jag har inte sprungit något lopp sen 2012 och det loppet var mer av en kul grej. Den här gången vill jag leverera en ok tid. Det känns inte omöjligt då det nu i helgen har känts helt ok. Det ska i varje fall bli superroligt.

Jag ber om ursäkt för ett högst osammanhängande blogginlägg, men så kan det bli ibland. Och här kastar jag in en gammal favorit med Icona PopI love it.

short term 12

onsdag, 18 mars, 2015

Såg filmen Short term 12 för ett tag sen. Den handlar om ett ungdomsboende och dess personal och vardag.

Jag kan bli så ledsen när jag ser såna här filmer där barn och ungdomar far illa. Hur kan man göra så hemska saker mot sitt barn? Jag är inte den som är den att hymla med att det fasen är jobbigt och prövande med kids, för det är det! Men inte så pass att jag tycker att aga är en bra idé eller andra hemska saker.

Jag blir även oerhört imponerad och tacksam till alla de som arbetar inom den här sektorn, jag är väldigt säker på att jag inte skulle stå pall för det yrket. Mitt lilla huvud och hjärta skulle inte orka.

Åter till filmen, fin berättelse, med bra porträtterade karaktärer som känns äkta. Fint för ögat också.

frances ha

tisdag, 17 februari, 2015

Filmen Frances Ha föll mig i smaken. Filmat i svart, vitt, det är ett relativt långsamt tempo, om en querky tjej med knasiga vänner, skämskudde användes ett fåtal gånger och i övrigt händer det inte avsevärt mycket. Gotta love it.

begin again

måndag, 2 februari, 2015

Dagens ord: Trevlig.

I julas såg jag en mysig/gullig/trevlig film – Begin again (Sånger från Manhattan på svenska).

New York visar upp sin bästa sida, trevliga skådespelarinsatser och framförallt trevligt soundtrack. Allt är verkligen så trevligt med den här filmen, det går liksom inte att värja sig mot den trevliga stämningen.

Inga större överraskningar kring handlingen och historiens flöde, men det var liksom helt ok för mig den här gången, just för att filmen är så trevlig och mysig.

Det är filmer som dessa som gör att jag står med packade resväskor i hallen och passet i högsta hugg. Jag önskar ibland att jag var mer av en konstnärssjäl och besatt en talang, och var tjugonågonting, i nästa liv kanske.

Hur som helst, här kommer Lost stars från filmen med Mr Eye candy – Adam Levine som har fått en plats i min Spotifylista.

Ha en riktig trevlig dag nu!

the bling ring

onsdag, 25 september, 2013

Såg The Bling Ring för ett tag sen och var väldigt förväntans full då jag gillar Sofia Coppolas tidigare filmer.

Kort om handlingen, uttråkade kids festar, gör inbrott hos kändisar och stjäl deras märkeskläder, skor, klockor och så vidare. Filmen är baserad på riktiga händelser.

Jag tror att jag gillade The Bling Ring, snyggt foto, bra soundtrack (i sedvanlig ordning när det kommer till Coppola), kidsen känns genuina och på riktigt, med andra ord bra skådespeleri.

Det jag saknade var något mer än att i stort sätt bara se de festa och stjäla. Vissa scener snuddar vid något djupare än kokain och Louboutins, men faller snabbt tillbaka, tyvärr. Jag tror det hade tagit filmen till en annan nivå.

watched

måndag, 15 april, 2013

Idag tänkte jag sammanställa lite filmer som jag sett de senaste månaderna.


The Master
såg jag en fredag kväll i goda vänners lag. Jag trodde filmen skulle vara något bättre än den var, jag mena, Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman! Alla skådespelarinsatser var riktigt bra och fotot var minst sagt trevligt för ögat. Den gick lite i vågor och kändes då och då seg, visserligen är det en långsam film så det kanske inte är så konstigt.

Silver Linings Book var en charmig och söt film. Hade dock fått för mig att den skulle vara ett mörkt och djupt drama, fråga mig inte varför jag trodde det. Istället blev det mer av en romcom fast med lite, lite mer edge.

Django Unchained var en film jag länge velat se men av naturliga skäl tog det ett tag innan jag såg den. Det är ju Tarantino; rapp och bra dialoger, bisarra situationer och mycket blod – what’s there not to like?

Hitchcook med Anthony Hopkins, Helen Mirren och Scarlett Johansson, inte helt fel. Miljöerna och kläderna är trevliga att se på och Helen Mirren är duktig som vanligt. Jag tycker det var en söt film om vägen till Pshyco.

Gambit, ja vad finns det att säga? Jag vet för det första inte riktigt varför jag fick för mig att se den, eller jo det vet jag – Bröderna Coen står som manusförfattare. Vissa scener var Coen-roliga men i det stora hela var det inte en jättebra film, trots Colin Firth och Alan Rickman.

Life of Pi har ett fantastiskt intro! Stämningsfull musik tillsammans med fantastiskt vackra exotiska djur att titta på, i och för sig är det en oerhört snygg film rakt igenom, men introt hade det lilla extra enligt mig. Jag gillar historien och ploten mer och mer ju mer den har fått sjunka in. Sevärd.

Pitch Perfect. Ok en gulity pleasure-film kommer här! Jag hade bara sett fem minuter tidigare och tog direkt fram skämskudden. Anledningen? Folk gör musik med sina munnar – a capellasång. Jag har så himla svårt för det och inte fasen skulle jag hålla ut en hel film om det? Men jag tänkte den kanske är lite rolig, så jag ger den en chans. Jag satt och smålog under hela filmen, den handlade och innehöll ju trots allt om popmusik. Vissa scener/detaljer är på riktigt roliga som fick mig att skratta högt.

The Following är visserligen en TV-serie, men jag skriver om den ändå. Kevin Bacon kommer att jaga the bad guy i evigheter och cliffhangers avlöser varandra om vart annat. Jag hoppas att det bara blir en superspännande säsong (vilket inte är troligt) just för att seriens historia går att göra till en never ending story, tyvärr. Lite det som hände med Prison Break, första säsongen var så sjukt spännande och det hade gott och väl kunnat slutat när de hoppat över fängelsemurarna.

Nu längtar jag mest till att få se The great Gatsby! Jag säger bara: Baz Luhrmann och Leonardo DiCaprio.

lés miserable

måndag, 21 januari, 2013

Jag såg nya stormusikalen Lés Miserable häromdagen. Jag gick in med dålig inställning till det hela, då jag inte gillar musikaler speciellt mycket. Jag tycker är det märkligt att folk hellre vill sjunga än prata. Anywho, I was gonna give it a shot.

Tyvärr lämnade filmen inga större avtryck hos mig. Folk har ju lovordat, hyllat och frikostigt kastat ut högsta betyg åt filmen, vilket gjorde att jag hoppades på att det skulle bli en filmupplevelse utan dess like. Eller åtminstone vara minst lika bra som Moulin Rogue ändå är.

Den var helt ok, varken bu eller bä, tre av fem möjliga. Det är en lång film (nästan tre timmar) och väldigt mycket sång och musik (jo jag vet, det är en musikal). Det är en oerhört snygg film, både fotot, kostym och miljöerna, vilket är behållningen för min del.

Som sagt, jag är inte filmens rätta målgrupp och jag är säker på att ni som gillar musikaler kommer gilla den.

beginners

fredag, 16 november, 2012

Här kommer ett filmtips – Beginners!

Superkort om filmens handling – Oliver får reda på två stora nyheter om sin far. Jag kan inte riktigt förklara handlingen mer än så, då det är en sådan film som berättar om den nya vardagen och anpassningen till den.

Filmen är väldigt snygg, filmmusiken är mycket trevlig för örat och jag gillar alla skådespelarna. Det här är en film i min smak, bra dialoger, relativt långsam film och triggar igång LA-nerven. Jag blev lite smått kär i Mélanie Laurent som spelar den kvinnliga huvudrollen. Hon är så söt och efter lite Googling visar det sig att hon även sjunger fina låtar på franska.

Filmens huvudtema är pianobaserat, vilket säger sig självt att jag faller som en fura! I’m such a piano sucker.

tinker tailer soldier spy

torsdag, 5 januari, 2012

Ikväll blir det biodate med min karl! Tomas Alfredssons Tinker tailer soldier spy som jag i ärlighetens namn inte har stenkoll på vad den handlar om eller vilka som är med – I like it!

Jag går in imorgon som tabla rasa och hoppas på att tas med storm.

Det ska bli skönt med lite ledighet igen (om det nu kallas för ledighet när jobbdatorn plockas med hem?). Hittills har veckan gått galet snabbt och relativt bra med mitt Göteborgsprojekt. Bitar börjar lite smått falla på plats, mycket tack vare att jag fått ventilera kring mina frågetecken med karl och vänner. Ett stort tack!

—————————–

UPDATE.
Här kommer ett kortare utlåtande om filmen vi såg:

  • Snyggt foto
  • Snygga miljöer
  • Bra skådespel
  • Relativt långsam film
  • Stundtals väldigt spännande och tät
  • Ett tips; se den inte om du är trött efter en arbetsvecka
  • Jag gillar skådelspelarna och fotot oerhört mycket, som ett Sverige i en fin 70-talskostym men att alla talar engelska och att den utspelar sig i London. Jag tror du förstår vart min Sverigekänsla kommer ifrån när du väl ser den.

    Helt klart sevärd!

    tintin

    onsdag, 21 december, 2011

    Var på bio och såg Tintin och Enhörningens hemlighet på bio i början av månaden. Den var bättre än förväntat. Den var oerhört välgjord och snygg och den behöll samma anda som de tecknade Tintinfilmerna hade när jag var liten.

    Jag blev kär i Snowy aka. Milou! Så himla söt, såg ut som en riktig klappvänlig hund. Karln min blev 11 år gammal och helt överförtjust i filmen. Han gamla Tintin-album är nedplockade från vinden och läses mer eller mindre varje kväll. Och, ja, jag blir minst sagt lite sugen jag med på att plocka upp ett album eller två.

    contagion

    tisdag, 1 november, 2011

    Tack för idag! Nu blir det bio med jobbet. Vi röstade fram Contagion, vilket känns helt ok för min del, hade även kunna tänka mig In time. Storyn låter cool i teorin i alla fall.

    Hur som helst, smitta-som-får-världen-att-gå-under med bland andra Jude Law och Matt Damon kommer förhoppningsvis bli bra.

    Min smärre bakteriefobi kommer inte bli bättre efter att ha sett filmen. Jag ska bosätta mig i en bubbla, och jag tar med mig min karl, blir så tråkigt att vara ensam.

    ——–
    UPDATE.

    Jag gillar filmen men ändå inte. Den var helt ok i min smak. Snyggt för ögat och jag gillade att flera historier binds samman. Dock hade jag önskat lite mer på allt. Soderbergh hade kunnat lätt kunnat skruvat på boosten tre snäpp till. Den kom igång, men som avstannade tyvärr.

    Det är en långsam film, men det har jag absolut inga problem med. Det är en ständig dokumentärkänsla över filmen, funkar fin, fint för mig. Jag är lite ledsen över att det där lilla extra saknas för det hade kunnat bli en så mycket bättre film. Vissa andra gillade den oerhört mycket andra fann den dödstråkig. Jag säger – Lagom.

    watch this

    onsdag, 3 augusti, 2011

    Jag tänkte tipsa om tre filmer som jag sett under sommaren som du kanske kan vara till någon hjälp om filminspirationen tryter.

    The Hurt Locker
    Det är lite mer än 30 dagar kvar på huvudpersonernas tjänstgöringsperiod i Bagdad, Irak. Vi får följa bombteamet på deras uppdrag som varje gång är på liv och död.

    Jag är inte den som brukar orka titta på krigsafilmer (visserligen var det inte jag som valde denna heller) men den här filmen hade lite mer än bara explosioner, eldstrider och machoattityd, jag tyckte den även hade hjärta och medmänsklighet.

    Jag vet inte om det beror på att filmen är regisserad av en kvinna – Kathryn Bigelow? Eller att man helt enkelt ha velat göra en mer nyanserad krigsskildring. Att filmen är ur amerikanarnas synvinkel av vem som är vän eller fiende och hur det framställs är en helt annan diskussion.

    Mic Macs
    Vill du se en knasig, snygg, fransk film så är kanske Mic Macs något för dig. Huvudpersonen Bazils liv förändras dramatiskt efter att av misstag hamnat mitt i skottlinje och får en kula i huvudet. Bazil blir värkt och utan jobb men tas hand om en grupp säregna skrotnissar.

    Det är Jean-Pierre Jeunet (Amelie från Montmarte) som även gjort denna film och det märks minst sagt, i allt från färgfilter, knasiga utsvävningar i huvudpersonens tankar och dialog. Jag gillar det, kan dock ibland känna att det ibland blir lite buskisscener.

    Harry Potter & Dödsrelikerna: del 2
    Nu har jag fått ett avslut på sagan om Harry Potter. Konstig grej att jag följt de sedan ettan på gymnasiet och nu elva år senare är det slut. Visst jag hade kunnat avsluta det tidigare om jag läst alla böckerna i stället för att invänta filmatiseringarna. Det är en snygg film som inte sparar på specialeffekterna och som du bör se om du har sett alla andra Potter-filmerna. Det känns så där att titta på en filmserie i tio år men inte se slutet.

    Historien fick ett bra avslut men det var inget direkt som överraskade mig. Vad hade jag förväntat mig och vad kan jag begära av en film med 11 års åldersgräns och en bok som står på butikernas ungdomshylla.


    King’s Speech
    och Rushmore är två andra sevärda filmer som jag nyligen skrev om.

    the king’s speech

    lördag, 30 juli, 2011

    Jag såg The King’s Speech förra helgen. Det tog sin lilla stund innan jag tog tag i saken och faktiskt såg den, då jag velat se den sen premiären i februari.

    Jag förväntade mig en bra, välgjord och välspelad film då den prisats med många tunga priser, så några slags kvalieter borde den ju ha. Filmen var även en fröjd för ögat. Fotot, scenografin och färgfiltren föll mig verkligen i smaken. Sen att Collin Firth spelar huvudrollen gjorde det hela till en mycket trevlig upplevelse. Han är bra och alltid trovärdig i sina roller.

    Firth spelar Storbritaniens kung som kämpar med stammning och går hos en finurlig talpedagog. I de scener när Firth ska tala till folket och inte kan få fram ord gör så ont i mig. Folk ser ner på honom på grund av att han stammar. En av anledningarna till att han stammar är exakt den samma som min mosters. Hon var vänsterhänt och på den tiden var det ”fel” och detta skulle straffas och du skulle läras till att bli högerhänt. Som en reaktion på dessa fysiska bestraffningar växte ett stammande tal fram. Det gör ont att se hur elak människan är. Olikheter tillåts inte.

    The King’s Speech är sevärd och fick mig att vilja se The Queen igen. Hur kommer det sig att jag fastnar för filmer om det Brittiska kungahuset?

    oh yoko!

    fredag, 29 juli, 2011

    För två veckor sen fick jag låna filmen Rushmore av min lika Wes Andersonfanatiska kollega.

    Rushmore är film nummer två i hans karriär och är väldigt ”Wes:ig” än dock en tidig sådan. Den har sin knäppighet, bra och rappa dialoger och de vanliga skådespelarna fast mycket yngre (Bill Murray, Jason Schwartzman och Luke Wilson).

    Efter Rushmore har jag bara Bottle Rocket kvar från Herr Andersons filmografi. Hoppas jag kan komma över den i något dammig hörn i videobutiken.

    I sedvanlig ordning är musikläggningen i filmen galet bra. Den består till mesta dels av trevliga 60- och 70-tals låtar, inte mig emot då jag måste erkänna att jag inte har jättebra koll på den eran. Dock finns ambitionen där.

    John Lennons fina kärlekslåt till fru Yoko får bli dagens soundtrack. Ta hand om varandra.

    in treatment

    lördag, 16 juli, 2011

    Oj, oj vad jag gillar HBO’s In treatment. Jag betar av avsnitt efter avsnitt på SVT Play – Thank God for that! Det går fyra avsnitt per vecka så det är verkligen ingen rast och ingen ro. Vill ju hänga med i varje session.

    Jag har tidigare bara sett enstaka avsnitt och gillat det men jag har aldrig följt serien så som jag gör nu. Det är säsong tre jag tittar på nu och de tre olika patienterna som besöker terapeuten Paul berör mig på olika sätt.

    Tonårspojken Jesse ger mig lite kalla kårar, jag vet inte riktigt var jag har honom och han känns allmänt instabil. Väldigt duktig skådis som jag tycker påminner om en ung Leonardo Di Caprio. Pappa Sunil gör mig mer och mer nervös allt eftersom tiden går. Där känner jag bara att det här kan inte sluta bra. Skådespelerskan Frances är bara jobbig och osäker och söker ständigt bekräftelse, ger mig inte så mycket. Terapeuten själv går hos en annan terapeut vilket är relativt intressanta samtal och hans egna demoner.

    Det känns verkligen som att jag är en fluga på väggen där deras samtal pågår och jag bara iakttar. Jag älskar att serien tillåter tystnad i samtalen, det får det att kännas äkta.

    winter’s bone

    torsdag, 23 juni, 2011

    Såg och berördes av Winter’s bone här om dagen. Jag har velat se den ända sen den kom. Kan inte riktigt säga varför, men jag antar att det var något med storyn som lockade.

    Mr. Teardrop spelas av pappan i Me and you and everyone we know (John Hawkes) och gör karaktären riktigt bra och otäck på ett sätt att du inte riktigt vet vart du har honom.

    Fotot och miljöerna är oerhört trevliga för ögat. Hela filmen ger en autentisk känsla över hur det är att leva i Ozark woods. Litet, korrupt, inskränkt och en liten smula humanitet.

    Efter att ha sett filmen och inte minst under filmens gång så sitter jag ständigt och tänker hur hemskt vissa människor har det och hur hemska och äckliga människor kan vara mot andra. Människors val och handlingar påverkar fler än sig själv.

    watch me

    söndag, 3 april, 2011

    Jag har tittat på lite film; The kids are alright och The Social network.

    Jag gillade båda två. Det kanske är inte mina toppfilmer men trevliga och helt klart sevärda.

    The kids are alright handlar om en någorlunda dysfunktionell familj och jag älskar sådana filmer med tvistade relationer och karaktärer. Det får mig att känna mig att jag har klarat mig relativt bra.

    LA-miljöer är som vanligt oerhört tacksamma på bioduken och inte minst trevliga att titta på. Sedan har filmen en fin, fin rollista med Annette Bening och Julianne Moore.

    The social network handlar om vår käre vän Zuckerberg
    som tyckte att vi skulle vistas och stalka mer på Internet med Facebook. Snygg film med en relativt drivande historia och jag gillar även Jesse Eisenberg som spelar grundaren.

    Om jag nu ska välja en av dessa två att se en gång till här och nu, får det nog allt bli The kids are alright.

    watch this

    måndag, 28 februari, 2011

    På fredag blir det äntligen till att få se numera Oscarsbelönade Nathalie Portman i The Black Swan. I’m so excited!

    Ska även försöka beta av ett par andra Oscarsfilmer, så som; The social network, The King’s speach, The kids are alright, True Grit och The Fighter, bara för att nämna några.

    Såg en liten independentfilm i helgen – In search of a midnight kiss. Gillade att få se LA-exteriörer och drömma mig bort. Själva filmen var helt ok. Ingen stor Hollywoodproduktion, knappt några kända ansikten och fint soundtrack. Jag tror att det var allt det här runt omkring själva storyn som gjorde filmen charmig.

    the joy of d.h lawrence

    tisdag, 1 februari, 2011

    Jag såg i förra veckan Farväl Falkenberg. Jag fick ont i hjärtat, blöta ögon, en klump i magen och en smula driv att tag i och ta vara på livet.

    Fin film. Älskade musiken, fotot och färgerna och att den fick mig att känna.

    The joy of D.h Lawrence av Erik Enocksson – Fint!

    despicable me

    lördag, 29 januari, 2011

    Jag är väl ungefär ett år efter alla andra med att se Despicable me, eller?

    Jag fastnade direkt för trailerna när den kom under sensommaren 2010, men sen har det bara inte blivit av att se själva filmen.

    Den var helt klart värd sin väntan, trots sin simpla historia som inte är allt för svår att räkna ut hur det skulle gå. Men det skiter jag i för alla figurerna är så välanimerade och fantastiskt söta.

    Vill du se en film med ett konstant löjligt leende? Då kan ju Dumma Mej (vilket är en dum översättning på originaltiteln) vara en film för dig.

    Mitt favoritcitat:
    It’s so fluffy I can die!