Arkiv för kategori ‘veckans skiva’

jag är inte rädd för mörkret

söndag, 29 april, 2012

I onsdags släpptes Kent nytt – Jag är inte rädd för mörkret. För ovanlighetens skull har jag inte lyssnat igenom skivan ordentligt. Sitter visserligen nu, och har hört ett par enstaka låtar under veckan.

Den känns poppigare, syntperioden känns som bortblåst, vilket jag tycker är lite tråkigt, och samtidigt uppskattar jag variationen.

Cirkus-spelningen den 26 maj lär ju bli något utöver det vanliga, back to basic, spela på en mindre arena. Jag kommer bli så sjukt avundsjuk på er som ska dit, själv kommer jag med 90% säkerhet befinna mig i Göteborg på jobb. Men vad är en minispelning med Kent?

torches

lördag, 30 juli, 2011

Happy times! Jag har blivit med Torches! Tumme upp för det och jag bugar, bockar till Miss K på Sony Music och säger Tack.

Tygpåsen med samma schyssta print som skivomslaget kommer att komma till användning nu när jag går på semester. Årets strand bag.

Det kan vara så att skivans ankomst räddar den lilla road tripp som hägrar. Ska introducera Foster the People ordentligt för min karl. Undra hur många varv det tar innan vi är framme till vår första anhalt?

Jag passar även på att skicka ett stort grattis till min kära sysslingpyssling! Grattis på födelsedagen och jag ser verkligen fram emot vår date på tisdag! Kommer att bli hur trevlig som helst. Fridens!

helena beat

måndag, 25 juli, 2011

Efter att ha läst en vän med god musiksmak status på Facebook tog jag tag i saken att lyssna på Foster the People. Jag kunde ju inte bara gå på diverse tweets och feeds från skivbolag och tuffa tidsskrifter som lyfter de till skyarna. Jag behöver ha en närmare referens, åtminstone i det här fallet.

Lyssnade igenom Torches en halvsolig förmiddag. Oj, oj det var allt annat än en besvikelse, slöseri med tid, skräp för örat, ja, you get it. I fell in love!

De är somriga, har en skön ljudbild, melodier och bara kom i rättan tid för mig. Jag tycker det hörs att de är från Los Angeles. Amerikanska surfkillar som spelar musik ihop. Lite då och då får jag även lite MGMT-vibbar och en smutta Empire of The Sun av det hele.

Tyvärr är inte Sverige inbokade för några spelningar än, och jag skulle inte bli förvånad att de redan varit här i år och det gick mig obemärkt förbi. Det är ju lite av mig grej, börja gilla någon grupp/artist så fort de boardat på Arlanda. Babe – Vad säger du att dra iväg till vårt kära Portland, OR och se Foster the People där?! My treat! Jag ska bara vinna lite pengar, sen drar vi. Eller London som är något närmare beläget…

(Såg precis att de spelade på årets Hultsfredsfestival, men det räknas inte säger vi).

1+1

torsdag, 14 juli, 2011

I slutet av juni släpptes Beyoncés album 4 och jag hade höga förväntningar och var väldigt exalterad över det här släppet. Hur skulle det låta nu?

Jag lyssnade på skivan minst en gång om dagen sen releasen och nu har det avtagit något för jag vill inte spela sönder den. Jag gillar helheten av skivan, börjar med många powerballader för att sedan gå åt up-tempohållet. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag föredrar, det är olika från gång till gång.

En känsla jag får när jag lyssnar på 4 är en slags retrokänsla. Soundet på vissa låtar påminner om en del RnB-låtar från nittiotalet men på samma gång har de ett modernt sound. Det kanske bara är jag, troligen är det så.

Den dokumentär som släpptes på hennes hemsida var väldigt inspirerande och visar vilken driven och duktig business woman och sångerska hon är.

Om det blir en Sverigespelning är det ingen tvekan om att jag ska köpa biljetter och infinna mig på plats. Jag känner att jag bara måste se denna talang live och få gåshud.

1+1 är en av mina favoritlåtar, enjoy.

välkommen in

onsdag, 4 maj, 2011

Veronica Maggios tredje album Satan i Gatan har gått varm hemma hos mig, i öronen och på jobbet. Första lyssningen var helt ok, spelade den ett par gånger till and I’m hooked.

Tror jag i skrivande stund är uppe i dagens fjärde runda på skivan. Den är ju så kort och bra!

Gillar i stort sätt alla låtarna men Välkommen in, Sju sorger och Snälla bli min är snäppet bättre än resterande.

Jag har aldrig sett henne live och missade henne härom veckan när hon spelade i Stockholm, men det känns ok. Kommer nog springa på en livespelning med henne någon gång.

Timon, vad tycker du? Har du hunnit lyssna in dig på skivan?

Välkommen in ger mig sommarvibbar och får mig vilja att gå på hemmafest en varm sommarkväll med mina nära och kära. Är det något vi kan styra upp i sommar?

dom vet ingenting om oss

måndag, 6 december, 2010

För många är Wham’s Last Christmas eller I’m dreaming of a white Christmas typisk julmusik som spelas varje år när det vankas mot jul.

Visserligen är de låtarna jul för mig också, men jag tänkte belysa Moneybrothers Pengabrorsan som ger mig julkänslor när jag lyssnar på den. Albumet kom ut exakt den 6 december 2006, lagom till jul med andra ord.

Svenska tolkningar av gamla klassiker i Moneybrotheranda kan man kort säga. Jag gillade skivan då och gör det fortfarande. Från Klaraberg till dig och Midnatt till sju är mina favoriter på skivan. För någon vecka sen lyssnade jag på den på väg till jobbet och fick direkt julassociationer.

Två dagar innan jul 2006 var jag och karln på spelning på Debaser Slussen och vi båda var febriga och hostiga. Riktigt bra spelning, dock hade jag önskat att vi var friska och kunde njuta ännu mer. Jag kommer så väl ihåg att vi blev oerhört otåliga då vi tyckte att det tog lång tid för de att äntra scenen. Vi ville hellre vara hemma med en kopp te och kurera oss, men ville inte missa spelningen. Livet är hårt ibland.

Dom vet ingenting om oss var första singelsläppet och den står sig fortfarande.

half of my heart

måndag, 28 juni, 2010

Det är återigen dags för mig att hylla en amerikansk pop-singer-song-writer, John Mayer.

Första gången jag kom i kontakt med Mr. Mayer var någon gång i högstadiet då singeln Your body is a wonderland kom, och jag föll. Sen dalade det lite för mig och mitt intresse för honom, men nu när senaste albumet Battle studies kom, herre min gud vad jag är hooked!

Som regel spelar jag Battle studies en gång om dagen på jobbet, vilket jag har gjort nu i kanske en månads tid. Det är en oerhört fin skiva och i dagsläget känns det som om jag inte kan tröttna.

Ganska skön grej att Half of my heart är featuring Taylor Swift men hon syns inte i videon och hon kör bara på onliners i olika stämmor i låten. Smart av Mayer att ta ett hett namn som featuring, dålig deal för henne, men är man tolv vet man inte bättre.

Jag skrev för kanske ett år sedan om hans uppträdande på Michael Jacksons memorial med Human nature, som fortfarande är lika fint. Karln vet hur man hanterar en gitarr.

22 augusti spelar han på Hollywood Bowl i Los Angeles, det skulle inte vara helt fel att infinna sig där. Det är något jag måste göra innan jag lämnar jorden, gå på konstert i Bowlen!

don’t fucking tell me what to do

fredag, 18 juni, 2010

Vecka 24 2010 har definitivt varit dedikerad till Robyn och hennes nya album Body talk pt. 1 som släpptes i måndags 14 juni. Som jag väntat!

Jag bjuder på öppningsspåret idag som gör mig jäkligt pepp. Skönt sound!

Hela albumet är väldigt lättlyssnat och det trista är att den tar slut alldeles för snabbt. Åtta spår är ju inte allt för många låtar men det kommer ju att komma två album till. Lite som en serie.

Det som är lite tråkigt är ju att på Spotify har det sedan en tid tillbaka funnits flera singlar från albumet som jag lyssnat flitigt på. Vilket bidrog till att vid min första lyssning kändes det som om jag redan hade hört Body talk pt. 1. Av de åtta spåren hade jag innan releasedatumet hört 50 % av skivan.

Skit samma nu är Robyntåget igång och jag tänker hoppa på.

say aha

måndag, 8 mars, 2010

I och med den internationella kvinnodagen i dag ska jag bjuda på en cool och grym sångerska som gemene man bör stampa takten till – Santogold.

Jag hittade henne av en slump på Utuben för drygt ett år sedan. Jag var på jakt efter någon N.E.R.D.-video, klickade och klickade och hittade helt oförhappandes denna fantastiska låt med en tillhörande smashing video. Hör på denna kombo; Santogold, Julian Casablancas och N.E.R.D i en och samma låt – My Drive Thru – My god!









Googlade henne och så rullade det på. Sen visade det sig att hon skulle spela på Hollywood Bowl när vi också var i L.A. Hur stort var inte det? Planerade in det lite halvt och tanken var att vi skulle på söndagskvällen tas upp i bergen för att avnjuta lite musik. Dock blev det inte riktigt så. Vi hamnade lite off i Venice och söndagar var kanske inte den bästa dagen att åka kommunalt. Skit samma jag kom i alla fall hem med hennes självbetitlade album – lycka!

Alla släppta singlar är ju verkligen grymma och väldigt lätta att ta tills sig, men jag tyckte till en början att övriga spåren var lite svåra. Men för varje gång jag lyssnade på dem och såg helheten så växte hela skivan och fortsätter med det.

Luktar det inte lite M.I.A.? Visst kan man se det som det, men jag vill vända på det hele och se det som att det är två grymma tjejer inom snarlika genré utan konkurrens. Kärlek till alla.

UPDATE: Tisdag 9 mars kör Santogolds Arvikaspelning på P3 Live.

1901

söndag, 10 januari, 2010

De senaste två veckorna har jag lyssnat in mig på Phoenix‘s album Wolfgang, Amadeus, Phoenix, då karln fick skivan i julklapp.

Det är ett jättetrevligt popalbum med fina melodier och syntar, som för tankarna till en road trip i ett soligt Europa med mina bästa vänner eller bara med sin käresta.

Efter varje genomlyssning blir jag lika förvånad över att skivan redan är slut, visserligen har skivan bara tio låtar, men ändå. Jag tycker nog ändå att Wolfgang, Amadeus, Phoenix är mer lättlyssnat än tidigare verk.

Fransoserna vet hur man göra musik som jag vill spela om och om igen.

relator

söndag, 6 december, 2009

En fantastisk känsla infinner sig just nu i mig. Jag lyssnar på en helt otroligt bra och fin skiva, Break up med Pete Yorn och Scarlett Johansson.

Yes, nu pratar jag om fröken-snyggo-movie star-Johansson. Jag har försökt lyssna på hennes Tom Waits-tolkningar men inte fastnat till hundra procent. Det är inte dåligt, det är bara lite svårt. Men den här skivan är en helt annan grej! Låt mig förklara.

Nio poppiga låtar i en mysig förpackning. Yorns och Johanssons stämmor kompletterar varandra på ett oerhört fint sätt. Låtarna har även fina melodier.

När jag lyssnar på skivan vill jag bara hänga med karln och prata fina minnen och upplevelser och äta bullar och dricka thé. Alternativt; låt oss säga, du åker på en road trip i det stora landet i väst, fönsterna är nervevade, solen skiner, tomma vägar och den här skivan spelas på en volym av cirka 80 dB, livet känns okomplicerat.

Timon, du skulle definitivt uppskatta det här samarbetet, i och för sig gillar du ju Yorn sen tidigare så du har ett bra utgångsläge. Hur som helst, du måste lyssna på det här!

Singeln Relator spelas lite sporadiskt på radion (läs: P3) och jag stampar gladligen takten till den.







On my wish list. I promise I’ve been good this year, kind of.

svarta linjer

torsdag, 5 november, 2009

Imorgon 6 november släpper Kent nya albumet Röd, som för övrigt har ett riktigt snyggt omslag. Jag vågar nästan säga ett av de snyggaste hittills.

Det kommer inte bli något besök på Annexet, men jag sörjer inte för det. Jag har sett dem så pass många gånger så jag klarar mig denna gång.

Jag har inte hunnit skaffa mig några förväntningar på skivsläppet, men jag tror att Töntarna representerar skivan relativt väl. Det kommer att lukta 80-tal, elektropop, syntar och lite nödrim á la Berg. Det kommer som vanligt att gå hem i stugorna, Kent är Kent.

i am john

söndag, 12 april, 2009

Påskveckan är snart över och den skiva jag lyssnat mest på är
John ME‘s I am John. Den har satt mig i någon slags skön sinnesro.

John ME dök upp i min värld i januari. P3 galan för att vara exakt, då han sjöng duett med Amanda Jensen – Love is my drug. Om jag ska vara petig har herr Edlund närvarit tidigare i mitt liv, då i Motorhomes.

Run som är nya singeln är lite up-tempo och har en söt syntslinga. Love is my drug är den mest hittiga låten på albumet, tyvärr. Jag önskar det skulle finnas några fler riktiga überstarka spår.

The faker är finast. Piano är fint.

Trots bristen på självklara hits så gillar jag skivan något enormt.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Det bara är något i ljudbilden, rösten, texterna som gjort att jag fattat tycke. Kan vara skönt att inte behöva veta varför, utan att det räcker med att jag gillar John.