glad påsk

Glad påsk mina vänner! Hoppas att ni får en välförtjänt halvtidsvila till sommarsemestrarna och lite påskägg för den delen också.

Vilken vecka det har varit, upp och ned, fler tankar utöver det vanliga. Det känns dock bättre än i början av veckan, första dagen en skulle återvända till citykärnan.

För mig har det fungerat att ta tag i saker och ting på en gång. Att åka tunnelbana från dag ett, att gå längs hela Drottninggatan och då bara se de kvarvarande spåren från vansinnesfärden. Bänkar som fått sina hörn avkapade, butiksfönster som var i väntan på att bytas ut, den lilla hundens minnesplats, Sergels torgs trappa fylld av blommor och att stå ute på gatan klockan tolv när den nationella tysta minuten var.

Allt känns surrealistiskt men samtidigt så verkligt, jag vet mycket väl att det har skett. Var på jobbet när det hände och kände på mig att terrorn kommit till Stockholm ganska snabbt. Först var det prat om att två lastbilar hade krockat men det dementerades med att en lastbil kört in i Åhléns. Direkt då kände jag det på mig.

Ringde karln som inte hade nåtts av nyheten och la ett sms till mamma. Instinktivt ville jag bara sätta mig under mitt skrivbord för att jag var rädd för en explosion och min plats är relativt nära fönstren. Gjorde det inte för att jag inte ville skrämma upp de andra. Kulmen för min del var när det började lukta rök i lokalerna. Kastade på mig ytterkläderna redo att bara dra. Det var den brinnande lastbilens rök som gått in i ventilationen. Den stängdes snabbt av.

Samtalet som min chef tog från sin springande son var inte jättehärligt heller. Han måste ha hört i syns och skrek till sin mamma ”Gå inte ut, de skjuter”. Blicken i hennes ögon då.

Det var en ständig ”kamp” med mig själv att behålla lugnet och inte sväva iväg i tänk-om-tankarna som ständigt lurade. Var livrädd att det skulle komma beväpnade personer till vårt våningsplan och det skulle bli Paris all over again. Alla rykten om skottlossningar och bombhot som spreds på Internetet hjälpte inte direkt.

Det var ett tag när jag bara kände att jag ville tänka på något helt annat, skrev klart på de mail jag höll på med innan 14:53. Tänkte i en millisekund att jag skulle skicka iväg de, men struntade i det för det skulle ju verka helt absurt att jag satt och jobbade. Som sagt hjärnan var inte i sitt essä.

Runt halv sju fick vi ok att lämna kontoret. Jag vill bara hem, men samtidigt ville jag inte ut på gatorna, var rädd att det skulle finnas fler gärningsmän som låg och lurade. Så här i efterhand fattar jag ju att Polisen inte skulle släppa ut tusentals människor om de inte ansåg att det var ok.

Visste inte vad vi skulle mötas av när vi kom ut på gatorna, vi hade ju varit instängda i vår relativt trygga bubbla. Hovrande helikoptrar, tungt beväpnade poliser och avspärrningar var vårt första möte med verkligheten. Sen väntade en timmes promenad ut ur stan där min bästa karl och kiddo hämtade upp oss. Det var ändå en rätt befriande känsla att promenera längs Karlbergs kanal i en härlig kvällssol. Vi var en grupp på sex person som skulle åt samma håll, vi alternerade mellan att prata och bara gå i tystnad.

Tog även ett samtal med finaste Yoyo som hade flytt från Centralen efter att ha kommit in med den sista tunnelbanan. Skönt att höra hennes röst, att höra att hon var hemma med sin familj. Jag tänker jättemycket på dig! Sagt det så många gånger, hör av dig närsomhelst och om vad som helst. Finns här!

I skrivande stund känner jag bara att jag ska inte låta mig bli en rädd person. Uppmärksam absolut, men inte rädd för att göra saker. Vardagen kommer att komma tillbaka, jag längtar redan.

Ta hand om er!

Lämna en kommentar