Inlägg märkta ‘konsertminnen’

dian fossey

söndag, 30 april, 2017

Det här med att gå på konsert på Dramaten mina vänner – helt fantastiskt! I måndags var det dags för Annika Norlin aka Säkert!s spelning.

Jag har tidigare inte sett henne live och med en liten extra push i ryggen av Miss Lee (Tack för det!) så satt jag där på rad 12. Säkert!s musik har alltid funnits där i mer eller mindre i olika skeden av livet beroende på state of mind.

Jag är ju en sån där person som mer hör än lyssnar texterna i låtar. Det är ofta en hook, gitarrslinga, ett beat etc som fångar mitt intresse. I vissa fall blir det lite fail när jag väl lyssnar på texten; Oh ok, så tänker du! Det som hände i måndags under låten Dian Fossey var att jag lyssnade på vart enda ord och kranen till tårkanalerna var på, på max pga mammahjärtat. Min teori är att Dramatens intima lokal tvingade mig (inte på ett obehagligt sätt) att verkligen lyssna, det gick inte att värja sig vare sig du ville eller ej. Fina och bra texter den där Fröken Norlin skrivit.

reminder

söndag, 19 februari, 2017

The Weeknd är precis så duktig sångare som jag kom ihåg honom när han var förband till Drake 2014.

I fredags var det dags för Ables one man show och tillika nytt videosläpp, se längre ned (för övrigt enligt mig supertrist video). Turnépremiär och jag vet inte om jag tycker mig märka av några nerver? Han kör på i rasande tempo, låtarna avlöser varandra på löpande band, kanske är ett måste om han ska hinna få in 24 låtar på setlisten?

Starboy blev riktigt nice live, Wicked games är bara helt fantastisk och False Alarm fick recensionen det-här-är-konstig-musik. Jag kan absolut fatta den grejen, jag tyckte också det tills jag såg videon, then hooked. In på träningsspellistan och efter att ha upplevt den live så älskar jag den ännu mer.

Jag säger det igen, hans röst är to die for, se live om du får chansen!

den sista sången

söndag, 25 december, 2016

Och så fanns det inte längre mer – något overkligt. Känner att jag fick ett fint avslut på Kent-kapitlet, inte för att en aldrig någonsin mer kommer lyssna på deras musik, utan mer att det inte kommer komma nytt material eller någon mer spelning att gå på.

I och med att 17 december var den sista spelningen kände jag och Karln (ok, mest jag, men som vi brukar säga – i nöd och lust) att jag kunde inte, inte stå långt bak. Med det sagt så infann vi oss utanför Tele2 arena klockan två någonting, i en mycket fashionabel utstyrsel; dunjacka, termobyxor, mössa, vantar och ett kontinuerligt intag av paracetamol. Ja, det är väl själva fan att en ska bli sjuk.

Klockan 20:00 började slutet. Låt två (999) började tårarna, vilket jag inte fattar, gillar inte 999 speciellt mycket, men tror mer att det var det-här-är-alltså-sista-gången-grejen som triggade igång det hela. Samlade ihop med och började bara njuta av allt, men så fort nästa gamla goding kom – näsduken fram, MVH Känslig tjej.


Konsertens visual’s var amazing! Allt var så fint att titta på om en jämför mot tidigare back-drops.

Jag är så glad att jag och Karln fick göra det här tillsammans, ytterligare ett minne. Kent är ju trots allt lite av vårt band. Kommer fortfarande ihåg när vi premiärlyssnade på Den döda vinkeln 2005, nykära och jag tror inte att någon av oss då kunde ana att vi skulle vara där vi är så här 11 år senare.

Tack, tack, tack bästa Kent för allt!


Dagen efter slutet släpptes videon till Den sista sången – Superfin!

PS. Glöm inte att imorgon annandag jul visas del ett av SVT’s dokumentär Vi är inte längre där och dagen efter del två. DS.

the bitter end

söndag, 23 oktober, 2016

25 Placebolåtar i tisdags var pretty awsome! Cirkus var awsome. Mitt sällskap var mer än awsome. En helt ok kväll kan ni säkert räkna ut.

Som jag tidigare skrivit så är jag inte årets största fan, så var det flertalet låtar som jag inte kände igen, men det gjorde liksom inget, bara mer för mig kvar att upptäcka. Blev väldigt imponerad på hur duktig livesångare Brian Molko är! Eller ja hur bra hela bandet ( eller ska jag skriva duo?!) är live.

Running up that hill blev ett superfint avslut på hela spelningen. Deras version är så drömsk på något vis. Just love it!

company

söndag, 2 oktober, 2016

Har varit lite post-Bieber under den gångna helgen, i stort sätt bara lyssnat på Purpose och med stor sannolikhet kommer det fortsätta under den kommande veckan. Anywho.

Det var sjukt kul att ha sett Justin live nu när det är mer eller mindre hans prime time, istället för att se honom under någon slags Greatest Hits tour år 2045, nio arresteringar och 70 kilo senare.

Han är löjligt duktig sångare på riktigt, vilket märks under de mer lugnare låtarna, då han faktiskt sjöng hela låtarna. Det blev en hel del ljud under hans up tempo-låtar, vilket jag i och för sig var förberedd på efter att ha sett lite klipp innan spelningen. Fast jag kan ändå inte sticka under stolen att det svängde trots allt.

Efter cirka 50 minuter kom det en sjukt märklig paus. Var rädd för att Justin hade blivit lite offended och fick nog. Som var blev lite mer torsdagsunderhållning! En hade kunnat önskat lite mindre I-don’t-give-a-face. Högst oklart om han tycker det är roligt att spela för skrikande fans flera kvällar i veckan. Som jag brukar säga, gör inget du inte vill, det är bara slöseri på tid.

Han körde mest Purpose-material (inte mig emot), men även självklart Baby, As long as you love me och Boyfriend, jag antar att de låtarna är mer eller mindre obligatoriska.

Oh well, det var väldigt länge sedan jag var på konsert där folk (läs: tjejer) skrek lungorna ur sig. Det var som att vara tillbaka på den gamla hederliga BSB-tiden. Gåshud.

freedom

söndag, 18 september, 2016

Jag kom på att jag innan sommarens Beyoncékonsert var sjukt peppad här men sen så blev det aldrig något efter-inlägg. Spelningen var inte helt oväntat en sjukt proffsig och tight show, då show med tio utropstecken. Kvinnan måste ju vara från en annan planet med den übertalangen.

Älskade att hon spelade i stort sätt allt från Lemonade, sen är det så klart även kul med låtar från den gamla goda tiden, fast jag tycker nog ändå att hennes senaste alster är hennes bästa.

Det var även första gången på Friends Arena. Vad ska jag säga, den var ju gigantisk. Lite panikkänslor när jag tänkte på hur mycket människor det var på ett och samma ställe. Blev lite orolig över hur ljudet skulle vara då det var sjukt dåligt under förbandet, men något proffs styrde som tur var upp det.

Freedom kan ha vart mitt favoritnummer. En är ju inte svår med barfota-vatten-dansnummer till en albumets starkaste låtar – Gåshud.

lost boy

fredag, 16 september, 2016

Förra veckan var jag och Yoyo på Troye Sivans spelning på gamla hederliga Gröna Lund. En kväll som var i sitt esse, sol, sensommarvärme, god middag i magen och ett mycket gott humör.

Så himla glad över att ha fått se Herr Sivan live! Älskar hans sound, texter och verkar som en sjukt härlig person. Hans album Blue neighbourhood har typ varit mitt soundtrack nu de senaste månaderna – Love it!

my hero

tisdag, 5 juli, 2011

Här kommer lite tankar och känslor från Foo Fightersspelningen den 22 juni på Stadion (bättre sent än aldrig).

Jag mötte upp karln efter jobbet för att sedan åka till Stadion. Under bussfärden börjat regnet falla – bajs! Jag som precis innan jag lämnade jobbet la ur regnkappan för inte skulle det ju regna. Regnet bestämde sig i alla fall för att upphöra efter knappa fem minuter, inte mig emot. Resten av kvällen blev en fin sommarkväll med kvällssol och bra humör.

Två förband spelade innan huvudakten gick upp på scen vid niotiden. Biffy Clyro ett band jag inte tidigare hört något av, det var ok. För mig var de svåra att ta till mig vid en första lyssning men det skulle nog gå hem efter lite mer inlyssning. Däremot förband nummer två Band of Horses hade jag längtat efter att få se live. De gjorde mig inte besviken, jag verkligen älskar deras musik. Vill deffinitivt se en hel spelning med de i framtiden, synd att jag missade de sist de var i Svergie.

När jag tänker tillbaka på spelningen blir jag glad och upprymd. Är så jäkla glad att jag sett de! Dock väldigt avundsjuk på min kollega som såg de redan på The colour and the shape-turnén, hur bra kan inte det ha varit?

Jag är mest inlyssnad på tidigt material och den senaste plattan och självklart hitsen de haft under de gångna åren och känner att det var en bra blandning på spellistan, mycket gammalt blandat med nytt. Det var ett jäkla högt tempo, låtarna avlöste varandra, konserten kunde inte ha börjat bättre (Bridge Burning, Rope, The Pretender, My hero, Learn to fly, White Limo, Arlandria och Breakout). Sen trappades tempot ner lite men för att sedan go bananas igen! Dock saknade jag verkligen Dear Rosemary! Vad hände där? Hur som helt så blev Everlong en grymt bra avrundning på en bra konsertkväll.

we dance to the beat

onsdag, 30 mars, 2011

Gårdagens Robynkonsert på Cirkus var en enda stor danskavalkad. Oj, oj vad benen ville sprätta iväg, synd att vi befann oss på sittplatser. Sittdansa har ofta tendensen att se relativt corky ut.

Dock var det oerhört skönt att sitta, japp jag börjar att åldras. Det största plusset med våra sittplatser var att jag såg allt och alla hela konserten. Hur ofta händer det en person på 1,60? Perfekt!

Inte förrän någon timme innan spelningen skulle starta fick jag veta att snyggingarna Rebecca & Fiona skulle köra ett set, samt att Those Dancing Days skulle spela lite låtar. Trevlig överraskning.

Rebecca & Fiona hade ju helt klart vart roligare att dansa till en lördagkväll i ett par klackar. Nice att de spelade lite Yelle.

Those Dancing Days var nice att se live. Gillar deras senaste singel Reaching forward som de öppnade med. Trummisen hade så galet mycket smittsam energi!

Robyn bara matade ut danslåtarna och beaten pulserade genom kroppen. Hon hade en fantastisk energi, scennärvaro och en härlig kaxighet. Jag blir imponerad över all hårt arbete hon lagt ner och att det verkligen har lönat sig.

Köpte biljetterna strax innan jul och väntan var helt klart värt det. Cirkus som arena var oerhört mysig och gav en skön intim känsla. Måste göras om.

bredängs centrum

söndag, 6 februari, 2011

Fick för mig att lyssna på lite Doktor Kosmos. VÄLDIGT high school för min del.

Upptäckte de mer eller mindre på Emmabodafestivalen en solig eftermiddag. Det var glatt, svängigt och hoppande människor framför stora scenen. Om jag inte missminner mig höll jag till höger om scenen med nyfunna vänner. De gillade Doktor Kosmos. Timon uppskattade också de, än idag mån tro?

Bredäng centrum hade jag med i min film jag gjorde i tvåan på gymnasiet. Loopade introt till filmens intro. Fick för mig att de skulle funka ihop. Kommer även ihåg att Fia alltid sjöng strofen ”Bredäng centrum” när vi passerade med tunnelbanan. Yoyo bodde ett par månader i Bredäng. Har inte varit där sen dess.

dom vet ingenting om oss

måndag, 6 december, 2010

För många är Wham’s Last Christmas eller I’m dreaming of a white Christmas typisk julmusik som spelas varje år när det vankas mot jul.

Visserligen är de låtarna jul för mig också, men jag tänkte belysa Moneybrothers Pengabrorsan som ger mig julkänslor när jag lyssnar på den. Albumet kom ut exakt den 6 december 2006, lagom till jul med andra ord.

Svenska tolkningar av gamla klassiker i Moneybrotheranda kan man kort säga. Jag gillade skivan då och gör det fortfarande. Från Klaraberg till dig och Midnatt till sju är mina favoriter på skivan. För någon vecka sen lyssnade jag på den på väg till jobbet och fick direkt julassociationer.

Två dagar innan jul 2006 var jag och karln på spelning på Debaser Slussen och vi båda var febriga och hostiga. Riktigt bra spelning, dock hade jag önskat att vi var friska och kunde njuta ännu mer. Jag kommer så väl ihåg att vi blev oerhört otåliga då vi tyckte att det tog lång tid för de att äntra scenen. Vi ville hellre vara hemma med en kopp te och kurera oss, men ville inte missa spelningen. Livet är hårt ibland.

Dom vet ingenting om oss var första singelsläppet och den står sig fortfarande.